-
Skraplotter
Inbunden bok.
Nyskick. Skyddsomslag i nyskick. Inbunden bok, 391 sidor. Bonnier (Stockholm, 2003). Nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9100580880
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
9100580880 -
Vargskinnet Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 391 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i nära nyskick. Utgiven av Albert Bonniers Förlag 2003. Vårvintern 1916 kommer barnmorskan Hillevi Klarin med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland. Hon möter en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka, Risten, blir henne läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Bonnier. 1 uppl. 2003. 391 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i nyskick. Mycket fint exemplar, inlaga och omslag som nytt, onamnad.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Bonnier 1 9789100580889 -
VARGSKINNET: Guds barmhärtighet, Sista rompan...
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 400+412+392 sidor.
Gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Komplett trilogi. Delen Guds barmhärtighet är i gott skick, lätt snedläst, omslaget sitter lite löst. Första försättsbladet är utrivet i delen Skraplotter. Delen sista rompan är i mycket gott skick. … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Inga anteckningar. Skyddsomslag i mycket gott skick. Augustprisvinnare 2003.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Skyddsomslaget har små hanteringsspår
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i hyggligt skick. Skyddsomslaget har en liten reva vid övre ryggslutet (se bild) samt några mindre veck runt kanter och hörn. Fin inlaga.
Baksidestext: Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut läs mer … läs merInrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i nära nyskick. Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och t läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Namnad med klisterlapp.
Köp hur många böcker du vill av mig och betala endast för en frakt.
(Gäller vid ett och samma köptillfälle.)
Klicka på mitt användarnamn - BOKEN - nedan för att se alla böcker i mitt sortiment. … läs merInrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. 2003 Bonniers inb m omsl.
Kom ihåg! Portot gäller oavsett hur många böcker/ tidningar ni köper från oss; Anthon Klipp & Konsult här på Bokbörsen.
… läs merInrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Namn i boken
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 1 uppl. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Inga anteckningar. Skyddsomslag finns i gott / mycket gott skick. Augustprisvinnare 2003.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 1 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i nära nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i nära nyskick. Omslaget något bubbligt på baksidans överkant. Oläst exemplar.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i nyskick. Bok och omslag i nyskick
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
VARGSKINNET: Guds barmhärtighet , Sista roman...
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag.
Gott skick. Skyddsomslag i gott skick. gåvotillskrift på del 1, ägaretiketter
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick. (Ba21)
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Vargskinnet 1 - 3 - Guds barmhärtighet / Sist...
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i nyskick. Hela serien. Portot gäller oavsett antal böcker. - Vi följer ett antal människoöden i byn Svartvattnet i Jämtland, alltsedan barnmorskan Hillevi Karin flyttade dit från Uppsala i en akt av botgöring. Hon träffade handelsmannen och mångsysslaren Trond Halv läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889 -
Skraplotter
Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 2003. 392 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag saknas.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789100580889
- Titel
- Skraplotter
- Författare
- Ekman, Kerstin
- Förlag
- Bonnier
- Utgivningsår
- 2003
- Omfång
- 391 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 0 x 230 mm Ryggbredd 29 mm
- Vikt
- 633 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Ur inledningen:¿Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog.Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande.Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i.Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil.Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen.Dä ä en präst, sa jag.Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår.Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt.Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe.Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor.Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet.Goddag, sa hon.Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden.Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar.Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr.Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon.Ja, då ha du komme fel, sa jag.Myrten Fjellström, bodde hon inte här?Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte.Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället.Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet?Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.¿
Albert Bonniers Förlag 9789100580889
Your country and preferred language.
Select your country Select languageDenna webbplats använder cookies för att säkerställa att du får den bästa upplevelsen.
Stäng
Välkommen till Sveriges största bokhandel
Här finns så gott som allt som givits ut på den svenska bokmarknaden under de senaste hundra åren.
- Handla mot faktura och öppet köp i 21 dagar
- Oavsett vikt och antal artiklar handlar du till enhetsfrakt från samma säljare i samma kundvagn
