Dag Solstad är tillbaka, bättre än någonsin och det är även hans älskade antihjälte, den före detta stadskamrern i Kongsberg, Bjørn Hansen. Bjørn Hansen, 77 år, har för länge sedan sonat sitt straff för bedrägeri efter att han låtsats vara förlamad. Nu lever han ett isolerat liv i Oslo som en dödsmärkt man, omgiven av sina böcker. Men en dag knackar hans svärdotter på dörren och meddelar att Bjørn Hansens sonson Wiggo, som han aldrig träffat, nu ska börja studera litteratur i Oslo och flytta in hos sin farfar. Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen har fått strålande recensioner i Norge och trilogin har betecknats som Dag Solstads viktigaste verk. Ordfront gav ut de tidigare Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen i en dubbelutgåva 2012."det upprepas ju ständigt att i riktigt god litteratur görs läsaren till medskapare. Ingen annanstans blir hen det i så hög grad som i Solstads till synes enkla romaner med ett minimum av dramaturgi och som går att läsa i en sittning eller två. Björn Hansen är alls inte ett tomt skal att fylla, men tolkningarna av hans liv och förehavanden styrs av läsarens egna erfarenheter, tankar och samhällssyn. Om någon romanfigur öppnar upp för samtal och diskussioner över krogbord och bokklubbsträffar så är det Björn Hansen. Man blir aldrig klar med honom. Vågar vi hoppas på att få höra Dag Solstads namn en torsdag i oktober nästa år?" Sydsvenskan, Torbjörn Flygt"Ett drag som utmärker Solstads romaner är att stort och smått behandlas på samma sätt. (...) Medan de flesta romaner idag tecknar en viss individs medvetande i tron att det är särskilt intressant, är det som om Solstad säger att individen inte är intressantare än något annat. Det är ganska befriande. Även om Solstads huvudpersoner som Bj. Hansen är särlingar med en fri vilja, så framstår de också alltid som effekter av större krafter." Aftonbladet, Sven Anders Johansson"Allt detta berättas på en melodiös prosa som välver sig fram. De långa meningarna är uppdelade i bisatser, som ett musikstycke med omtagningar. (...) Ju mer jag läser om Bjørn Hansen, desto starkare känner jag den högst förbjudna önskan att bli honom, i varje fall lite grann. Och seriöst, vem har inte klantat till det ibland? Många av oss har nog en Bjørn Hansen inuti, vilket gör oss mänskliga. Det är kanske även därför som Solstads prosa fångar, lever om och berör på djupet." Svenska Dagbladet, Cecilia Hansson"Och det märkvärdiga med Solstad ligger just i hur han förenar det universella (längtan efter mening och samhörighet) med det partikulära (i efterkrigstidens norska medelklass)." Dagens Nyheter, Rebecka Kärde